Något ni kanske inte visste om mig är att jag älskar att skriva?!
Håller på med den här ''berättelsen'' just nu.. Men vet inte om jag tycker den är så bra..
Vad tycker ni?


Det var så tyst. Så himla tyst. Jag kunde höra gräshopporna surra. Jag vågade inte röra mig, vågade inte titta, vågade inte andas, jag vågade ingenting. Jag hade ingenting att säga till om. Pappa var stark, och det visste jag efter alla gånger han släpat ut mig i skogen, och misshandlat mig. Jag hade ingen aning om var klockan var, men det var långt efter midnatt, och jag kunde se solen gå upp ovanför trädkronorna. Pappa var borta nu. Bäst att springa hem och sätta plåster på knäna och på andra ställen där det behövdes. Sen skulle jag till skolan. Jag sprang hem, och smög försiktigt upp på mitt rum. Klockan var 07.24 kunde jag se på min digitala klocka på rummet. Mamma skulle väcka mig närsomhelst. Jag kröp ner i sängen och låtsades sova för några minuter tills mamma kom.
- Upp med dig, innan du kommer försent till skolan!

Jag klev upp för sängen och kollade in mina blåmärken och sår på kroppen. Det sved gjorde så ont. Jag fick en tår i ögat, men torkade snabbt bort den. Stora flickor gråter inte. Det hade mamma alltid sagt till mig när jag var yngre, när jag hade ramlat med cykeln, eller ramlat ner från trädet. Jag litade på mammas ord, och trots smärtan, grät jag inte. På bara några minuter hade solen gått upp helt och jösses vad varmt det var idag. Jag satte på mig skorna och sprang iväg till skolan. Jag gick som vanligt ensam i skolan. Alla gav mig elaka blickar som vanligt i matsalen. Panikångesten kommer, men jag försöker snabbt svälja det, och äter snabbt upp min mat, som inte består av direkt mycket. Efter skolan svänger jag förbi ''mobbarna'', som jag kallar dom, och ger dom pengarna dom tvingar mig att sno, annars dör jag, säger de. Jag går hem. Upp på mitt och min systers rum, gör lexorna, kollar in mig i spegeln och håller tårarna inom mig. Exakt 2 minuter efter midnatt släpar pappa ut mig i skogen och slår och sparkar på mig, sen börjar allting om. Om, och om, och om, igen. Exakt samma visa, varje dag.

Något ni kanske inte visste om mig är att jag älskar att skriva?!
Håller på med den här ''berättelsen'' just nu.. Men vet inte om jag tycker den är så bra..
Vad tycker ni?


Det var så tyst. Så himla tyst. Jag kunde höra gräshopporna surra. Jag vågade inte röra mig, vågade inte titta, vågade inte andas, jag vågade ingenting. Jag hade ingenting att säga till om. Pappa var stark, och det visste jag efter alla gånger han släpat ut mig i skogen, och misshandlat mig. Jag hade ingen aning om var klockan var, men det var långt efter midnatt, och jag kunde se solen gå upp ovanför trädkronorna. Pappa var borta nu. Bäst att springa hem och sätta plåster på knäna och på andra ställen där det behövdes. Sen skulle jag till skolan. Jag sprang hem, och smög försiktigt upp på mitt rum. Klockan var 07.24 kunde jag se på min digitala klocka på rummet. Mamma skulle väcka mig närsomhelst. Jag kröp ner i sängen och låtsades sova för några minuter tills mamma kom.
- Upp med dig, innan du kommer försent till skolan!

Jag klev upp för sängen och kollade in mina blåmärken och sår på kroppen. Det sved gjorde så ont. Jag fick en tår i ögat, men torkade snabbt bort den. Stora flickor gråter inte. Det hade mamma alltid sagt till mig när jag var yngre, när jag hade ramlat med cykeln, eller ramlat ner från trädet. Jag litade på mammas ord, och trots smärtan, grät jag inte. På bara några minuter hade solen gått upp helt och jösses vad varmt det var idag. Jag satte på mig skorna och sprang iväg till skolan. Jag gick som vanligt ensam i skolan. Alla gav mig elaka blickar som vanligt i matsalen. Panikångesten kommer, men jag försöker snabbt svälja det, och äter snabbt upp min mat, som inte består av direkt mycket. Efter skolan svänger jag förbi ''mobbarna'', som jag kallar dom, och ger dom pengarna dom tvingar mig att sno, annars dör jag, säger de. Jag går hem. Upp på mitt och min systers rum, gör lexorna, kollar in mig i spegeln och håller tårarna inom mig. Exakt 2 minuter efter midnatt släpar pappa ut mig i skogen och slår och sparkar på mig, sen börjar allting om. Om, och om, och om, igen. Exakt samma visa, varje dag.